Man är väl bara mänsklig.

Det är så dumt, och fult, och för stunden hur bra som helst. Men jag vill inte sitta där med ärr som kommer påmina mig resten av livet hur fruktansvärt jobbigt livet var eller är.. Kliar i fingrarna, hjärnan känns ihop skrynklad och inget vettigt kommer längre ur min mun. Dränker mig i musiken och tänker, för mycket, som vanligt. Känner mig inlåst när jag har hela världen framför mina fötter. Jag är inlåst i mig själv och jag vågar inte gå ut, inte utan någon bredvid, inte utan en snabb genväg tillbaka in i huset, i rummet, i mig.