När man är sådär smått deprimerad, och har fel tankar i huvudet fastän man är på ett bra ställe med bra människor börjar jag tänka mer än vanligt och undra vad det är för fel på mig. För vilken människa tänker tankar kring döden när man är omkring de man älskar..? Jag klandrar ingen utom mig själv eftersom det är jag som tänker dessa tankar. Det är jag som tänker fel fastän jag fått lära mig en del. Fastän jag sagt till mina vänner "en dag i taget" så sitter jag ändå och ser mig själv vara död något år frammåt. Kanske inte slut på hjärteslag eller puls, men död innuti. Liksom att jag bara skulle sluta vara jag och bara sitta..
Kanske är det för jag vågar skriva detta nu som sanningen kommer fram, fastän jag vet att min familj och alla andra jag älskar läser detta...
Förlåt mig, men sanningen gör faktiskt alltid lika ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar