En del av mig finns i detta inlägg.

Jag är sömnlös, och jag hatar det. Det får mig att tänka tankar som man inte ska tänka. Fryser och mår illa som fan gör jag också. Jag är hungrig men är rädd för att äta, rädd för att illamåendet bestämmer sig för att kasta ut vad jag svalt. Jag vill så mycket samtidigt som jag vill så lite.. 

Jag har börjat gråta nu, över antalet piller jag sväljer varje dag. Jag vet att dom gör mig gott. För att skydda mig och mina kära. Men antalet växer, och det gör ont. Ont att veta att jag behöver dessa piller för att inte göra dumma beslut. 

För säkert över 5 år sen la jag i min säng och skrek. Skrek att jag inte ville leva mer, att jag hatade livet. Jag skrek och jag grät tills jag la och kippade efter luft.  Och jag frågade mig själv så många gånger: 'Varför mår jag såhär' - att jag än idag kan höra det.

Jag kan förfan fortfarande höra den där osäkra, 

lilla Tove skrika. Och det gör förbaskat ont.