Smärtan i armen/axeln blir bara värre och värre, h e l v e t e..
Jag känner för att skrika i kudden och slå huvudet i väggen.
Arg och ledsen över ingenting och jag pallar inte med mitt psyke.
Hur många gånger har man inte sagt det där liksom..
Jag kan inte tänka positivt längre, jag har tappat det.
Jag har tappat all hopp för att må bra och tappat all hopp om att ens kunna plugga ikapp och ännu längre fram, ta studenten. Jag kommer inte stå där med studentmössan i näven och känna mig lyckad. Det kommer aldrig ske och det visste jag redan när jag gick i början av 9an. Jag klarar inte av skolan, det är inte 'jag'.
Det kvittar hur underbar klasskamrater jag har,
eller hur duktiga lärare det finns som hjälper och stöttar mig.
Det är inte det, det bara är som det tyvärr är:
J A G K A N I N T E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar